Jag har ju som sagt skrivit en liten berättelse på min "irl-blogg", som jag tänkte skriva över hit till Goldfield.blogg.se ;P
Så här har ni kapitel 1 av min berättelse Destiny :)

Dåtid - 1940
Kanonkulorna ven genom luften och slog ner med en hög smäll över fiendens skyttegravar.
Eldklot sköt upp emot himlen när någon utav dessa kulor träffade en bomb eller mina.
Allt var rent kaotiskt.
Skrik och kulsprutornas oväsen hördes långanväg och rökmolnen som uppstod syntes på flera mils avstånd.
Men mitt i skottlinjen syntes något ovanligt.
En ljusstrimma som dök upp ur tomma luften. Inte ett flammande klot av eld och rök, utan en rak strimma av rosa lysande ljus.
De tyska soldaterna stannade upp en aning i sitt skjutande för att betrakta denna underliga skepnad.
Ett lågt och behagligt ljud, nästan som en sång, hördes mellan skotten och fick även fienderna att sakta ner sina motattacker.
Skrevan av rosa ljus öppnade sig en aning mer innan något otroligt, mäktigt men också hemskt, inträffade.
Vissa tror inte på denna legend, men andra gör.
Det rosa ljuset förvandlades till ett blodrött starkt sken och den underbara sången blev till ett hemskt plågoskrik.
Soldaterna öppnade eld, men denna gång inte emot den motsatta sidan. Utan mot varelserna som strömmade ut ur ljuset.
Skrevan bredde nästan ut sig över hela fältet och ur det rödskimrande ljuset strömmade svarta skuggvarelser.
De var formade som hästar, med lysande röda ögon som brann av hat och hovar som lämnade efter sig lågor på det torra gräset.
Taggtråden, minorna eller skotten verkade inte påverka dessa rasande varelser, som nu sprang åt båda sidor med skyttegravar.
Alla sköt för allt de var värda, men ack. De skulle ha sparat dessa dyrbara skott istället för att skjuta emot något osubtilt som rusade emot dem.
Du förstår, dessa var bara en uppvisning.
Två meter ifrån skyttegravarna, när skotten haglade över dem, tvärstannade alla, exakt samtidigt, och upplöstes i luften.
Det enda som fanns kvar av dem var rykande askhögar på marken, som faktiskt kunde vittna om att detta skett.
Soldaterna stod funderande kvar, rynkade på pannan och öppnade åter eld emot fienderna.
Men. När första skottet for igenom luften uppstod sprickan igen. Denna gång med en explosion. Dock en väldigt svag som inte gjorde någon mer skada än vad minorna gjorde.
Skjutandes upphörde åter.
- Garnok skall resa sig. Världar ska brinna, människor ska skrika. Garnok skall icke visa barmhärtighet eller förlåtelse. Garnok skall endast visa rättvisa och grymhet. Er värld kommer slås i spillror, men inte av ett sådant meningslöst krig som detta. Nej nej.. Garnoks återkomst är nära.
Men ack ock ve... Det finns ett sätt för er simpla människor att rädda er värld från Garnoks vrede. Ge oss de fem ödesryttarna och era liv skall skonas. Ge oss dessa fem flickor och tusental med personer slipper gå en hemsk död till mötes. Sade en stark röst från sprickan. Ödesryttarna? Vilka var dessa?
Sprickan slöts och fältet rasade ner i en bottenlös avgrund.
Allt som finns kvar nu är en krater..
Men vi vet att det var något mäktigare än en meteorit.
Garnok kommer återuppstå, och det snart..

Tar emot kritik ;P